Oops! It appears that you have disabled your Javascript. In order for you to see this page as it is meant to appear, we ask that you please re-enable your Javascript!

Den andra vågen: Mitt krig – min sorg

Jag orkar inte mer, eller är jag stark?

Nej. jag är inte stark. Inte nu – En till tung och jobbig tid. Jag kastar in handduken…

Det går bara runt och runt. Det slutar aldrig. Efter min mors bröstcancer trodde jag att mitt liv skulle vända, ta en annan riktning, en behagligare väg, men tji fick jag. Jag är kvar på samma jävla skit väg med tuffa känslor av sorg och kärlek. Är det karma, är det inte karma? Jag vet längre ingenting…fast egentligen gör jag det om jag lyssnar inåt. Jag behöver reflektera. Ytligt? Känslor? Bli stark? Bli starkare?

Oktober månad är här och jag hatar den, samtidigt som jag älskar den…

Med min semester jag hade i början av sommaren, tänkte jag att nu kommer jag äntligen kunna ladda mina batterier, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Att först uppleva ångest över att ha semester, samtidigt som jag ska tillåtas att njuta min första, betalda semester som jag inte haft på många år, kanske aldrig när jag närmare tänker efter. Att jag faktiskt, ens från början fick jobbet jag ville ha och drömma om den där långa och härliga betalda semestern. Planen funkade och jag lyckades, men…

Mitt batteri kunde aldrig, till hundra procent fyllas på. Jag hade såklart många fina dagar under min semester med mycket av allt, en semester som man helt enkelt vill ha, men inombords pågick det ett krig där jag samtidigt hade mitt boksläpp och ja, det var en befrielse att få den ur vägen. En ny väg…

Mitt krig – min sorg

Den 5 juni fick jag och mina bröder ett meddelande av vår syster (syskon från mors sida):

“Hej familjen

Vill tala om att jag ligger på stroke enheten på näl. Föll tydligen ihop hemma i söndags…

Som tur var så var Tomas hemma och kunde ringa ambulansen…

Orkar inte prata i telefon just nu så det e därför jag skriver..

Allt går åt rätt håll så ni behöver inte vara oroliga.

Ta hand om er”

Meddelandet fick jag ca en vecka innan jag drog på semester. Hur dålig var hon? Vad är bra? Vad har vi att utgå ifrån? Jag visste inget. Jag fick inte tag på henne förrän veckor senare. Jag utgick från att hon mådde bra och att dem hör av sig om något mer händer. Jag fick helt enkelt bara vänta…

Den 9 augusti ber min syster, från min fars sida att ringa upp mig. Jag visste direkt att detta var allvarliga ord och ringde genast upp. Vår älskade farmor hade trillat så illa att hon hamnat på intensiven med sprucken skalle. Jag våndas med tanken, blandade känslor dök upp. Jag vill träffa henne, men stred av inre tunga minnen av mitt senaste besök på sjukhuset där hon låg, låg min far en gång, vår far som stred för sin cancer. Cancer tog över och han lämnade oss kort därefter.

Med detta i tankarna och den inre striden som pågick inombords, kunde jag inte känslomässigt hålla mig stark, jag brast. I två dagar sjukskrev jag mig för jag hade tre nattpass på tur. Andra dagen för mig och med farmor på sjukhus, som ännu var instabil, men under kontroll. Ville både min farbror och faster att jag skulle komma in och ta ett sista farväl, efter det dem, gemensamt kommit fram till att låta farmor få somna in med att stänga av det enda som höll henne vid liv. Hon var färdig här och i hennes tillstånd var det, det bästa beslutet som kunde tas. 93 år gammal blev hon. Hov var älskad av alla och hade en otrolig styrka som jag grymt ser upp till. Hon hade lätt till leende och hennes ögon skimrade av kärlek, samtidigt som hon hade en lång och djup historia som jag inte kan sätta fingret på. Kanske det handlar om forna tider, vem vet? Jag vet att vi möts igen och tiden får berätta. Farmor älskade alla sina arvingar, nio barn, 33 barnbarn och 34 barnbarnsbarn han hon med. En helt enkelt fantastisk kvinna och själ som nu har blivit min regnbåge.

Striden med mig själv om att inte åka, till att åka blev klockren. Andra dagen med min sjukskrivning gav en tredje sjukskrivning med följd av fem dagars ledighet. Mina fantastiska kollegor övertalade mig att inte jobba och inte ha dåligt samvete över det. Jobbet fick helt enkelt ta en dag sjukskrivning till, för till farmor skulle jag. Efter det mina kollegor hade jobbat natten bestämde dem att plocka upp mig på morgonen för att faktiskt köra mig, en och en halv timmes bilresa. Det var en galen resa med trötta individer, men mitt hjärta var fylld av lycka av att jag faktiskt kom iväg och fick ta ett sista farväl. Tack kära kollegor att ni fanns för mig.

Farmor hörde när jag kom mig. Yrvaket ur sin koma, sökte hon mina händer och sade med sin underbara Bohus dialekt: “Jag har väntat på dig!” En stund senare säger hon: “Jag är klar nu, jag är klar…”

Dagen hon tog sitt sista andetag

Den 17 augusti tog hon sitt sista andetag med ett lättare sinne och med fina själar från andra sidan som väntade med öppna armar på henne. På vår drottning – som nu skulle ta det stora klivet över till den andra sidan. Den natten jobbade jag. Jag fick ett meddelande på mobilen att farmor hade nu ställt skorna på hyllan. Min farbror ringde upp mig efter jag slutat och vi pratade en stund. När jag hade lagt på kollade jag Facebook och fick upp en tillbakablick från åtta år sedan. “Det var gammalt?”, tänkte jag och fram kom min syster, min bortgångne syster som lämnat oss redan 1989. “Wow! Nu är farmor med henne.”, tänkte jag med en kort frånvaro med tankar långt bortom denna existens med riktad blick mot himlen. Senare den dagen tog jag och min store son en promenad till affären. Skönt efter man klivit av ett nattpass.

Den gula vackra larven.

På vägen hem fick vi syn på en fantastiskt, vacker gul och lurvig liten larv. Min första tanke när jag såg denna fina lilla larv, som jag dessutom aldrig sett innan, var, “En vacker larv som snart blir till fjäril, med dina breda vingar kan du flyga fritt, vart du vill.” “Farmor, min vackra farmor. Det är du, ett tecken på att du har fått dina vackra vingar.” Tänkte jag tyst för mig själv. Väl hemma i soffan med en varsin chipspåse i knät och laddat Rocky på TV’n, säger jag till min son, “Det känns som att regnbågen kommer att visa sig ikväll.” Jag gick ut för att kolla, men där fanns ingen regnbåge. En timme senare fick jag en känsla att gå ut igen. Där var den! En fantastisk fin, dubbel regnbåge visade sig över mitt område. Jag fick en rysning och log. Jag ropade på min son. “Kom och titta. Var vad det jag sa!” Jag förklarade för min son att regnbågen har alltid talat till mig. Det är som ett tecken från andra sidan. Jag blir på något vis påmind om livet. Min ena kusin har tatuerat in “Somewhere over the rainbow” på sin underarm. Ett minne till hennes bror, min kusin som gick bort i cancer som liten. På min fars begravning, som jag tyvärr inte fick vara med att styra upp, spelades denna låten med “Israel – Somewhere over the Rainbow.” Låten fick mig att brista så hårt, att jag faktiskt var tvungen att lämna lokalen. Jag tyckte det var jätte pinsamt, men så var det. Regnbågen är en del av Ett liv, Mitt liv och Deras liv.

Den 11 september fick jag och mina syskon (från min mors sida) ett nytt meddelande av vår brors nya flickvän:

“Hej på er alla,

Thomas har sen i fredags legat på sjukhus för en infektion som slagit ut honom helt. De kommer, som det ser ut just nu att starta cellgiftsbehandling på onsdag… Jag har långt ifrån svar på alla frågor. Men hör av er.

Kram på er alla.”

En knäpp hälsning åt vår bror som tackade så för besöket på sjukhuset.

Den 12 september fick jag ett meddelande av min syster från mors sida, att hon ville komma ner och besöka vår bror som nu låg inne på sjukhus för en ny och tuffare cancerbehandling. Hans cancer har attackerat hans blodceller, vilket resulterar att han inte kan producerar egna blodkroppar. Så nu ligger han i listan för att hitta en stamcellsdonator. Mötet hos vår bror blev ett mysigt besök, trots allt. Mycket tjöt och en bror som också ville skälla lite på oss systrar att vi måste ta hand om oss, tagga ner liksom. Vi lät han hållas och lyssnade. Syrran stannade kvar över natten och vi intog kvällen med bubbel och minnen. Inte nog med att vi förlorat både en syster och en brorson i bilolycka, med att nu har en cancersjuk broder på sjukhus, berättade hon om sitt egna fall, stroken som troligtvis orsakats av stress. Det jag inte visste var att hon faktiskt förlorade livet i ambulansen. Det enda hon minns, var det första uppvaknandet på sjukhuset med att försöka vända sig om till sin man, men kunde inte röra sin andra halva. Min syster är bättre, men har fortfarande en försämrad funktion på sin vänstra sida, men jobbar sig, bra tillbaka. Hon berättade också om hennes son som fick gå gipsad hela sommaren. Orsaken var av en knöl i benet som ännu är under granskning. Varför han fick gipsat ben var att denna knöl hade gjort att hans ben hade gått av. Detta upptäcktes under en fotbollsmatch där han klagade av svåra smärtor i benet, som blev ersatt av smärtlindring tills det inte gick längre. Av röntgenbilderna förklarade läkaren om varför han hade så ont i sitt ben. Förändring som skedde i hans ben satt i benmärgen och som formats som brosk på benet. Med hård stimuli hade benet på det sköra området, olyckligt gått av. Idag är han på banan igen och tar en dag i taget med drömmen att bli fotbollsproffs. I all denna sörja hade vår andre bror glömts bort. Det vi visste var att han skulle in på en operation, men mer än så visste vi inte. Min syster ville inte åka hem. Hon kände sig trygg och sansad för stunden med att få umgås med oss syskon. Vi bestämde att hon skulle stanna en natt till med att vi skulle besöka vår bortglömde bror som bara bor en bit bort. Men jag och mina söner skulle först göra ett avslut. Vi skulle på begravning.

Den 13 september var det dags för mig och mina söner att bege sig till begravning av farmor, ära hennes minne med ett ytterligare farväl och gofika med tjocka Karlsson släkten. Det var trots allt en trevlig stund med prat och skratt, minnen om farmor och farfar genom tiden vi alla fick.

Åh till den bortglömde brorsan med syster i toppform

Den 14 september åker jag och min syster till den bortglömde brodern. Vi bestämde att överraska honom. Utanför hans port står två virrpannor och undrar lite om hur dom ska överraska. Ytterdörren slås upp och ut kom vår bror. “Men va fan, är det ni…” och skrattar lite smått chockad. Det blev en stor och varm familjekram med fniss. Vi gick tillsammans upp igen. Vår bror fick helt enkelt vänta på sina ärenden, för nu ville vi umgås en stund. Han berättade om sin operation där läkarna hade upptäckt en knöl på tarmen. Det var denna knöl som hade orsakat hans obalans och smärtor i magen. Denna knöl skickades på analys med hoppet om att det inte är någon elakartad cancerknöl. Fuck Cancer! Fight Cancer…

Den 1 oktober kastade jag in handduken. Jag föll. Jag orkade inte mer. Jag fick lämna det jag höll länge kärt. Jag kunde helt enkelt inte vara stark längre. Jag kunde inte ta in mer bördor i livet. Bägaren rann över och nu måste jag slåss med att ta tillbaka mitt liv igen. Min inre harmoni. Sinnes ro.

Den 5 oktober drar min son för att lämna Sverige för Schweiz. Han ska utbilda sig till kock, jäkla unge. Du är så grym som vågar dig ut på okänd mark och göra det du vill göra. Som när du var liten, sa du att du ville se världen. Nu är du där. Jag älskar dig för att du är du. Du är också min pöjk, min stora pojke som nu ska göra en resa. Jag älskar dig!

Vi ses…

Taggar:fight cancer, fuck cancer, harmoni, karma, lost in space

Spåra från din sida.

Kommentarer (2)

  • Marita

    |

    Livet är en kamp hela tiden. Ju mer vi binder upp oss på det dessto mer karma får vi bränna. Och ju mer tiden går som man inte gör sin meditation dessto mer får man lida. För man lever inte i harmoni om inte kropp och själ är sams. Och det är dom oftast inte för själen vill härifrån men kroppen vill stanna kvar ellwr röttare sagt sinnet vill stanna kvar. Fast det där vet du ju redan. Men ibland har vi saker och karma som måste brännas sånt är livet.. Jag hoppas och tror att du mitt upp i allt elände snart kommer underfund med ditt inre och gör nånting åt det. Du vet vad. Kram från din kollega.

    Reply

    • Karlzons

      |

      Tack Marita för dina ord. Ja vet vad jag ska göra och det är nu på gång
      *ler* Jag vet att mga här vill säga att ”livet är så orättvis” men jag säger att det är en de av livet. Lära av erfarenheterna, gå vidare med större prestige av livets fight och man blir klokare människa, fast det är tufft. Jag vill också säga att tiden läker inte alla sår, de blir bättre – men inte helt läkt. Man får bara acceptera att den finns där. Det är först då man kan traska vidare med lättare axlar på sin framtida väg. Jag måste nog skriva min andra bok HAHA… Kram o tack fina du <3

      Reply

Lämna en kommentar

karlzons-en-bra-borjan
karlzons-en-bra-borjan
karlzons-en-bra-borjan
karlzons-en-bra-borjan
Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers: